 |
|
|
|
 |
||
Hackers:
|
||||||
| Smålands- tidningen 15 nov 99 |
När vi talar om hackers idag så kanske vi tänker på en pubertetspojke vid datorn i sitt sovrum, fullt upptagen med att bryta sig in i NASAs topphemliga databaser. Den bilden är i stor utsträckning en medieprodukt. Filmer som Tron och andlösa nyhetsartiklar om brottsliga hackers som Pingo och "rtm" formar vår uppfattning om vad en hacker egentligen är. Hackerkulturens rötter finns på MIT, Massachussetts Institute of Technology, och liknande platser på 60-talet. Här samlades tekniskt begåvade och tävlingsinriktade studenter, i många fall socialt mindre framgångsrika på sina respektive gymnasieskolor, i en miljö som starkt uppmuntrade det tekniska experimenterandet och kunnandet. De första hackarna på MIT sysslade över huvud taget inte med datornätverk utan med modelltåg! Datorerna kom in i bilden genom att pojkarna (det var nästan bara pojkar) kopplade tågbanorna till olika slags datorbaserade styrsystem. Datorerna framstod mer och mer som den perfekta arenan för hackers. De representerade en väsentligen ny teknologi, där en hängiven artonåring med gott om tid kunde bli skickligare än sina professorer. Just detta, att skickligt behärska ett tekniskt system, är hackerkulturens grundläggande princip. Status får man genom att kunna mycket om sitt specialområde, och endast på det sättet. Hur man ser ut, om man är duktig i idrott, vilken formell bakgrund man har, hur karismatisk man är, har ingen betydelse. Ett annat återkommande drag i hackerkulturen är att visa upp sitt kunnande. Den som vill kan tolka det som revanschism -- man kan också förstå det som den enkla tillfredsställelsen i att få sin ställning bekräftad av andra. När man dessutom länge umgåtts med datorer så faller det sig naturligt att tidigt börja använda datorn som medium för att visa vad man kan. Långt innan webben var Internet en brokig tummelplats för umgänge och diskussioner. Elektroniska konferenssystem, så kallade Bulletin Boards, har länge fungerat som mötesplats för hackers. Här har man kunnat komma i kontakt med likasinnade från hela världen, för att byta information och ibland skryta med sina bedrifter. Datakommunikation ger också en annan möjlighet att visa vad man kan. Att ta sig in på en främmande dator via en modemanslutning och skaffa tillgång till all information där kan vara en fin merit i kamraternas ögon. Frestelsen att visa också datorns rättmätige förvaltare vad man kan, genom att lämna olika slags spår efter sig, kan ibland bli för stor. Men för det mesta räcker det att omärkligt samla ytterligare en trofé i form av ett datornamn, ett användarnamn och ett fungerande lösenord i den lilla anteckningsboken. Hackerkulturen bygger vidare på ett ideal om fri information. Resonemanget kan bygga på yttrandefrihet och nytta för mottagarna. Man kommenterar också ofta att de befintliga lagarna kring upphovsrätt passar dåligt för digital information. Den äldsta och mest välartikulerade förespråkaren för fri information är Free Software Foundation, men man kan också notera de stora framgångar som Linux haft på sista tiden. Linux är ett exempel på hackerkulturens ideal: alla som vill och kan bidra till systemet skriver programsnuttar och skickar till dem som koordinerar utvecklingen. Resultatet distribueras gratis till alla som vill ha det, och när man fått det får man göra vad man vill med det. Förväntningen är att om man utvecklar ett nyttigt tillägg så delar man med sig av det.
|
|||||