 |
|
|
|
 |
||
Självständiga agenter |
||||||
| Smålands- tidningen 22 jun 98 |
För några veckor sedan berättade jag om programmet Julia, som "lever" i olika mötesrum för textkommunikation och som kan föra så trovärdiga samtal att många besökare tar "henne" för mänsklig. Julia är ett exempel på en agent: ett självständigt datorprogram som löser ganska avancerade uppgifter utan mänsklig detaljstyrning. De framställs ofta som mer eller mindre mänskliga assistenter som hjälper till med informationssökning, sammanställning och bevakning. De enkla tekniker som användes för att bygga Julia skulle inte fungera för mer komplicerade användningsområden. Mycket av forskningen kring agenter ägnas åt att ge programmen så mycket kunskap att de faktiskt kan tolka information för att sedan kunna utföra sina uppgifter. Det finns ganska många exempel på agenter som man ska kunna använda för att hantera större informationsmängder. Om jag får hundratals elektroniska postmeddelanden om dagen kan det vara betungande att gå igenom dem, särskilt om jag inte tömt min brevlåda på några dagar. Det finns i dag agentprogram som kan analysera hur jag själv gör när jag sorterar min post, för att så småningom börja lämna förslag på hur ett visst meddelande ska hanteras. Om jag accepterar förslaget så blir programmet modigare och lämnar fler förslag. Till sist kanske jag har fått ett sådant förtroende för programmet att jag direkt låter den sortera morgonens post i några olika högar, till exempel "viktigt", "läs senare", och "släng oöppnat". Knepet är att programmet analyserar alla meddelanden och drar slutsatser om hur jag hanterar olika slags innehåll och olika avsändare. Slutsatserna är först tveksamma, men om jag godkänner ett förslag baserat på en viss slutsats så blir den säkrare i programmets sinnevärld och när den är tillräckligt säker kan programmet föreslå den som normalförfarande. Förespråkarna för agenter beskriver dem som nödvändiga för att vi ska kunna hantera de växande informationsmängderna. Frågan är vad som krävs för att de ska fungera i praktiken, och inte bara i laboratorierna. Grundläggande är förstås att användaren litar på agentens beslut eller förslag. Elektronisk post är ett av mina viktigaste kommunikationsmedel, och jag har aldrig sett någon agent som jag skulle lita tillräckligt på för att slänga ett meddelande utan att granska det först. Men då skulle jag ju inte spara någon tid på att använda en agent. En variant är förstås att agenten bara får sortera om brevlådan så att det viktigaste kommer först. Men man kan också tänka på ett helt annat sätt. Vad är det som gör att jag kan slänga en del saker oöppnade med fullt självförtroende när jag sorterar min papperspost? Jag tittar på var försändelsen kommer ifrån, hur den ser ut, vad det står på den, och tror att jag ganska lätt kan skilja massreklam och annat ointressant från riktig post. Tänk om ett elektroniskt meddelandes form och utseende kunde säga mer om innehållet? Det skulle ge möjlighet för olika genrer att utveckla konventioner, till nytta både för sändare och mottagare.
|
|||||