 |
|
|
|
 |
||
Som folk är mest |
||||||
| Smålands- tidningen 25 maj 98 |
Varför skulle man behandla sin dator som folk, visa den hänsyn? Det är ju bara en maskin. Ett redskap eller en kommunikationskanal. Visst kan man svära åt den när den inte gör som man tänker sig, men det är ju en annan sak. Ny forskning i USA visar dock på ganska förbluffande resultat. En rad experiment har visat att människor behandlar datorer ungefär som man behandlar andra människor i sociala sammanhang. Människor är artiga mot datorer. Om någon frågar en vad man tycker om honom, så ger man normalt ett artigare svar än om någon tredje person frågar efter ens åsikt. Det visar sig att det samma gäller för datorer. Experimentet gick ut på att datorn skulle undervisa försökspersoner inom ett visst område genom att presentera fakta, ställa frågor och tala om hur många svar som var rätt. Efter undervisningen fick hälften av försökspersonerna utvärdera undervisningen vid samma dator som hade undervisat dem, och hälften svarade på samma utvärderingsfrågor vid en annan dator. De personer som satt kvar vid samma dator var mer positiva till undervisningen. Trots det sade alla försökspersonerna vid den efterföljande intervjun att de aldrig skulle anpassa sina omdömen för att vara artiga mot en dator. Människor faller för smicker från datorer. I ett annat experiment fick försökspersonerna spela Tjugo Frågor med datorn genom att tänka på ett djur och datorn försökte gissa vilket genom att ställa ja/nej-frågor. Om datorn inte lyckades gissa djuret fick försökspersonerna hjälpa datorn genom att föreslå bättre frågor till nästa gång. En tredjedel av försökspersonerna fick nu inga kommentarer alls, utan datorn gick direkt vidare till nästa spelomgång. En tredjedel fick översvallande beröm för sina förslag på nya frågor. Den sista tredjedelen fick sträng kritik för sina förslag. Efter spelet svarade försökspersonerna på frågor om vad de tyckte om sin egen insats, om datorn och om datorns insats. Det visade sig att de som fått beröm tyckte att de själva varit duktigare än de andra grupperna. De tyckte dessutom bättre om datorn och tyckte att den hade spelat bättre. Det spelade ingen roll om personerna trodde att berömmet var välmotiverat eller slumpmässigt. Resultaten gäller även för människor som mycket väl vet att datorer bara är maskiner utan känslor och intelligens. Frågan är hur de kan tolkas. Ska man till exempel designa en stavningskontroll som inte bara pekar ut eventuella fel utan också berömmer en om man stavat ett svårt ord rätt? Eller vore det mer etiskt riktigt att göra datorerna ännu mer maskinmässiga, för att hjälpa folk att se skillnaden mellan sociala situationer och redskapsanvändning? Läs mer i Reeves & Nass: The media equation. CSLI Publications, 1996.
|
|||||