 |
|
|
|
|
|
 |
Datorer i skolan inget självändamålChristina Löwgren, grundskollärare 1-7,
Solberga skola |
||||||
| Debattartikel
i Smålands-tidningen, 6 juni 2001. |
Det finns en ganska utbredd vanföreställning om grundskolan som dyker upp då och då i privata och offentliga samtal. Den går ut på att skolelever sysslar med att inhämta faktakunskaper och inte så mycket mer. Det finns också en minst lika utbredd vanföreställning om datorer i mänskligt bruk, som säger att eftersom datorn medger vissa användningsmöjligheter så kommer de automatiskt att uppträda om datorn börjar användas. Lägger man samman dessa två myter så hamnar man lätt i tron att grundskolan bör, nej måste revolutioneras genast genom omfattande datorisering. Under slutet av nittiotalet företräddes den tron av flera tongivande personer inom IT-branschen; nu senast återges den av Ivan Halvarsson i debattartikeln 'Stäng skolornas datasalar' (Smålandstidningen, 25 maj 2001). I vår språkligt dominerade och förmedlade kultur har grundskolan naturligtvis sin viktigaste uppgift i de så kallade basfärdigheterna läsning, skrivning och räkning. En annan uppgift, som växer i takt med samhällsutvecklingen, är att hjälpa barnen utvecklas och mogna socialt. I vilken omfattning det är skolans uppgift att uppfostra barn kan diskuteras, men nu är det nödvändigt för att man också ska kunna ägna skoltiden åt ämnesstudier. Barn utvecklas både intellektuellt och socialt i olika takt. Att ordna arbetsformerna så att alla barn får lämpliga stöd och utmaningar är centralt i dagens grundskola. Motivation är en annan central uppgift; eleverna har varierande intresse för skolan och har inte valt att gå i skolan. Därför är exempelvis fri intressestyrd efterforskning inte en studiemodell som självklart fungerar för alla. På en god grund av intellektuella och sociala basfärdigheter kan byggas ett informationsarbete, där barnets kunskap i traditionell mening växer. Viktiga moment i det arbetet är att vilja veta, formulera frågor, hitta information, förstå och värdera den, relatera den till annan information och förmedla den vidare. Sådant arbete kräver minst lika mycket lärarinsatser som en mer traditionell pedagogik, om än i andra former. Det är också ett arbetssätt som kräver viss mognad hos barnen, och knappast har någon pedagogisk mening förrän tidigast i slutet av mellanstadiet. Datorn och Internet är givetvis en möjlig kanal för sådant informationsarbete, men definitivt inte den enda. Det är till och med en poäng om barnen lär sig att informationssökning sker på många vägar -- böcker, dagspress, samtal, genomgångar, observation, experiment, etc -- utöver webbens sökmotorer. Att förmedling av vunna insikter och kunskaper sker på olika sätt i olika sammanhang: bilder, dramatiseringar, texter, samtal. Och varför inte, i lämpliga situationer, också med hjälp av ett Powerpoint-bildspel. Frågan om datoranvändning i skolan behöver sättas i sitt rätta sammanhang. Skolans centrala uppgifter kräver inte informationsteknik i någon större utsträckning. Det är tveksamt om ett alltför entusiastiskt datorinförande är till någon nytta över huvud taget. Färila skola, som Halvarsson nämner som en förebild, hade på vårterminen 2000 inte mindre än 28 procent elever som inte uppnådde godkänd nivå i basämnena och alltså inte var behöriga att söka till gymnasiets nationella program (källa: Malin Siwe, Finanstidningen, 9/2 2001). Rimligen är det en resultatnivå som ligger långt under andra jämförbara skolor. Vi måste också förstå att många skollärare, föräldrar och beslutsfattare i vuxen ålder har tvingats att lära om, att acceptera och hantera de stora förändringar som informationstekniken har medfört i både yrkes- och privatliv. Det är kanske inte så konstigt att det ofta talas om vikten av att behärska datorn för att klara sig i framtiden. Det är nog den talandes egna erfarenheter som avspeglas i många fall, och slutsatsen blir ofta att skolan måste datoriseras med tanke på barnens framtid. Men: de barn som idag är tio eller femton år gamla ser det inte på samma sätt. De digitala medierna är vardagliga självklarheter, som används obesvärat för nytta och nöje när de tillför något. Skolan behöver inte lära barnen 'använda datorer'. Och apropå vuxnas föreställningar om barns datoranvändning kan påpekas att skolan inte är en kontorsarbetsplats. Avslutningsvis bör det sägas några ord om skolans datorisering. På många håll har opinionsbildare propagerat och speciella resurser skjutits till för att en skola ska kunna köpa ett antal datorer. Kanske motiveras sådana satsningar av de två myterna om skolarbetets natur och informationsteknikens inneboende förändringskraft. Men satsningarna leder bara till att lärare och skolledare, som redan har fullt upp med att möta alla de pedagogiska, sociala och ekonomiska krav som ställs på grundskolan, får ytterligare ett krav: att använda de nya, fina datorerna pedagogiskt. KK-stiftelsen står för den största enskilda satsningen på datoranvändning i den svenska skolan under de senaste fem åren, bland annat genom programmet ITiS (IT i skolan). En aktuell utvärdering av KK-stiftelsens satsningar visar att lyckade projekt kräver delaktighet på alla nivåer, en gemensam grundsyn och ett tydligt stöd från politiker och ledningsfunktioner (källa: ITiden, nr. 2, 2001). Vi vill formulera det så att en skola som har eller får realistisk möjlighet att ägna sig åt pedagogisk utveckling -- utan att äventyra elevernas trygghet eller uppnående av rimliga nivåer inom grundläggande områden -- också har goda chanser att finna meningsfulla sätt att använda informationsteknik i skolarbetet. Men det är också så att goda IT-projekt i allmänhet kräver kunnande om informationsteknikens egenskaper och möjligheter. Att utveckla pedagogiska tillämpningar är säkerligen inget undantag. Man kan inte begära att skolpersonal ska ha sådant kunnande, utan det krävs samarbete med forskare och professionella inom IT-området. Det viktiga är att frågorna drivs av människor som förstår skolans förutsättningar och vardagssituationer. Datoranvändning i skolan får inte bli ett självändamål utan ett resultat av pedagogiskt utvecklingsarbete.
|
|||||