Hackerkultur och kunskapssyn

-- Jonas Löwgren -- 21 september 2001 --


 

   
Inbjudet föredrag vid ITU What's Next, Oslo, september 2001.  

Datahackare kan spräcka Carolas karriär som baddräktsmodell.

Expressens löpsedel, 25 aug 2001

I artikeln som hör till den här 'nyheten' kan vi läsa att Carola Sögaard pratat med Panos Papadopolous, entreprenören bakom Panos Emporio, om möjligheten att modella i nästa års baddräktskatalog. Panos skrev ett förslag till avtal med Carola och blev sedan förvånad när andra människor började skriva till honom och fråga varför de fått Carolas avtal med epost. Tydligen har de som sköter datorerna på Panos företag, och även Expressens journalist, dragit slutsatsen att det är en hacker som varit inne i Panos dator, stulit dokumentet och skickat det till andra.

Det är sannolikt fel slutsats, med tanke på den epidemi av epostvirus som härjat senaste tiden och gör precis så: plockar ett dokument på måfå från din hårddisk och epostar det till adresserna i din adressbok.

Men vi är här inte i första hand intresserade av att klandra kvällstidningarnas brist på sakkunskap, även om det också är ett ämne som skulle behöva behandlas. I stället vill jag använda den här incidenten som ett exempel på hur begreppet hacker används i den offentliga debatten. Nedan följer ett par exempel till, hämtade från webbens värld.

NRRS.com är en liten fridfull webbtjänst där man kan se efter om ett domännamn är upptaget, och reservera det om det inte är det. Men den 28 april 2000 såg sidan inte ut som vanligt. I stället möttes besökaren av ett ganska väl formulerat och formgivet brandtal om aboriginernas alltför starka ställning i Australien. Sidan började så här:

Unfortunately we were forced to hack this website and replace it's index.html with this one. Unfortunately this is the only method of which a young Australian can get his, or any true Australian views, out in the open these days. Unless it's sensationalistic trash, your voice will never be heard in this country.

To the admin: I am truly sorry for having to do this to you, the way we came in has been patched, and no content has been destroyed. mv index_old.html index.html to replace this.

In the meantime, please read through this, and try and put yourself in our shoes. This country has become unjust, it has always been this way, but only now has it got to the stage where the Australian aboriginies are threatening violence upon the Olympic games, aswell as the average person in Australia.

Den fortsatte med några exempel på specifika händelser och några argument för att Australien domineras av anti-rasism som måste stoppas. Av sidan framgår klart vem som står bakom den: hacker-nätverket Halcon <www.halcon.com.au> i Australien.

Att placera eget innehåll på en webbplats som ägs och drivs av någon annan kallas för web defacement. Det händer hundratals gånger om dagen, över hela världen, men faktiskt inte så ofta med tydliga politiska eller ideologiska motiv. Det vanligaste är några förnumstiga rader om dålig datasäkerhet eller någon mer eller mindre provokativ bild, följt av en lång rad hälsningar från upphovsmannen till hans kamrater.

Note to admin: tisk tisk..i would really expect better security coming from a government owned box. i would say email me for help but I don't think you understand english..lol

greets: RSH, piffy, puck [...] and anyone else i forgot.

RSH. we Own you.

www.mnr.gov.ru, 25 juli 2000

I vardagligt språk heter det att en web defacement är en hackers verk, på samma sätt som spridningen av Panos avtalsutkast med Carola tillskrevs hackers. Jag vill slå fast att begreppet hacker betyder något annat för hackers själva, och för mig och andra som intresserat oss en smula för hackerkulturen.

En hacker är en tekniskt skicklig, högt motiverad person som drivs av viljan att ytterligare öka sitt kunnande och av viljan att visa sina likar hur stort hans kunnande är.
Att placera eget material på någon annans webbadress skulle i och för sig kunna vara ett hack, om det kräver stort tekniskt kunnande. En webbserver som är mycket väl skyddad mot de mest välkända intrångsmöjligheterna skulle kunna tilldra sig en hackers intresse. Men nästan alla web defacements idag riktas mot servrar som inte är väl skyddade. De vanligaste säkerhetsbristerna finns kodifierade i färdiga program som kan användas för automatiserade intrång. Att skriva ett sådant program skulle kunna vara en uppgift för en hacker. Att hämta programmet via Internet och använda det för att attackera en slarvigt konfigurerad webbserver är det inte. De som sysslar med sådana automatiserade intrång kallas lite ringaktande bland riktiga hackers för 'script kiddies'.

Låt oss se lite närmare på hackerkulturen och dess utmärkande drag.

The following was written shortly after my arrest...

\/\The Conscience of a Hacker/\/
by +++The Mentor+++
Written on January 8, 1986

[...]

This is our world now... the world of the electron and the switch, the beauty of the baud. We make use of a service already existing without paying for what could be dirt-cheap if it wasn't run by profiteering gluttons, and you call us criminals. We explore... and you call us criminals. We seek after knowledge... and you call us criminals. We exist without skin color, without nationality, without religious bias... and you call us criminals. You build atomic bombs, you wage wars, you murder, cheat, and lie to us and try to make us believe it's for our own good, yet we're the criminals.

Yes, I am a criminal. My crime is that of curiosity. My crime is that of judging people by what they say and think, not what they look like. My crime is that of outsmarting you, something that you will never forgive me for.

Texten ovan har cirkulerat i hackerkretsar i många år och kallas allmänt för The Hacker's Manifesto. Den publicerades först i det tongivande hacker-magasinet Phrack, #7 <www.phrack.com/show.php?p=7&a=3>. I texten finner vi hacker-kulturens kärna: den strikta meritokratin, där rangordningen bestäms uteslutande av (tekniskt) kunnande. Nu för tiden avser vi nog oftast kunnande om informationsteknik, programmering och datanätverk. Det finns i och för sig inget som hindrar att man till exempel talar om en modelljärnvägshacker på samma sätt, men vi begränsar oss fortsättningsvis till dataområdet.

Ju mer du kan om datorer, programmering och nätverk, desto starkare är din ställning i hackerkulturen. Punkt och slut. Inga andra kriterier räknas. Men för att du ska kunna få din rättmätiga ställning så måste ju andra i samma strukturer få reda på vad du kan. Därav det stora intresset för web defacements, som ju erbjuder en mycket synlig annonsplats för dina färdigheter. Därav den skrytsamhet som många forskare och journalister har iakttagit hos hackers och haft svårt att förstå i relation till den hemlighetsfullhet som på många andra sätt präglar kulturen. Du måste själv sprida informationen om ditt tekniska kunnande för att kunna inta din välförtjänta plats i meritokratin.

Vad innebär då en kultur där de sociala strukturerna grundas på grader av tekniskt kunnande? Ett vanligt sätt att sammanfatta saken är att hacker-titeln inte är värd något förrän du får den av andra hackers. En lite mer ingående analys är Stephen Levys formulering av hackerkulturens etiska principer i boken Hackers: Heroes of the computer revolution. Boken skrevs redan 1984 men senare analyser visar på en bild som i allt väsentligt är oförändrad.

1. Åtkomst till datorer -- och annat som kan lära dig något om hur världen fungerar -- ska vara obegränsad och total. Hands-on-imperativet gäller alltid.

Med hands-on menas dels att lära genom att pröva, dels att agera istället för att bara klaga. Om du till exempel skulle vilja att någon publicerade en intressant elektronisk text i WAP-läsbar version så klaga inte hos upphovsmannen. Lär dig XML, skriv ett konverteringsprogram och sprid det gratis så att andra kan använda och förbättra det.

2. All information ska vara fri.

En bra analogi här kan väl vara indianhövdingen Sitting Bulls inställning till koloniseringen av den nordamerikanska kontintenten: 'Land kan inte ägas.'

Den fria informationens credo står i kontrast till majoritetssynen på upphovsrätt och kommersiell programvara. Ett bra exempel är Free Software Foundations copyleft-begrepp.

The licenses for most software are designed to take away your freedom to share and change it. By contrast, the GNU General Public License is intended to guarantee your freedom to share and change free software--to make sure the software is free for all its users. This General Public License applies to most of the Free Software Foundation's software and to any other program whose authors commit to using it. (Some other Free Software Foundation software is covered by the GNU Library General Public License instead.) You can apply it to your programs, too.

Ur GNU Library General Public License, version 2, 1991

3. Misstro auktoritet -- främja decentralisering.

Ett tema som löper genom hackerkulturen är att argument ska vara rationella och baseras på förstahandskällor: fakta och information som ska vara tillgänglig för alla inblandade. Auktoritet i det här sammanhanget hänger ihop med att ersätta sund argumentation med makt.

4. Hackers ska bedömas utifrån sitt hackande, inte på artificiella grunder som examina, ålder, ras eller social ställning.

Meritokrati-temat igen. Den enda sociala befordningsgrunden är det kunnande man uppvisar och det man har uträttat.

5. Man kan skapa konst och skönhet på en dator.

6. Datorer kan ändra (ditt) liv till det bättre.

De två sista raderna i den traditionella hackeretiken är kanske inte så överraskande idag. De måste förstås i sitt historiska sammanhang. På 70-talet var datorer främmande och obekanta för de flesta. De som kände till dem förknippade dem främst med adminstrativ databehandling, datacentraler, hålkort och teletype-terminaler. Konst, skönhet och livsförändringar hängde helt enkelt inte ihop med majoritetssynen på datorer. Principerna 5 och 6 framstår som ett sätt att motivera ett stort, näst intill uppslukande, datorintresse.

Låt oss dröja en stund vid princip 3 och förhållandet mellan hackerkulturen och samhällets maktstrukturer i övrigt. Det är inte svårt att se hur makten i samhället utgår från andra grunder än det tekniska kunnandet. Det är med andra ord bäddat för konflikter av olika slag när en makthavare i samhällets mening fattar ett beslut grundat på exempelvis formell auktoritet, politisk ambition eller marknadsmässiga skäl som strider mot de tekniskt riktiga argumenten.

För vissa delar av hackerkulturen blir den naturliga konsekvensen av sådana motsättningar en dystopisk hållning som brukar kallas för cyberpunk. Linus Walleij, en framträdande svensk hacker och anarkist, definierar en 'cyberpunkare' som en person i ett högteknologiskt samhälle som har information och/eller kunnande som de styrande krafterna hellre hade velat behålla för sig själva.

Cyberpunk är väsentligen en pessimistisk hållning på makronivån där samhället ses som strukturer av globala informationssystem som styr massorna. Framtiden ter sig mörk, men cyberpunkaren/hackern har förutsättningar att överleva och klara sig bra i en sådan värld. Därför finns ändå ett starkt inslag av optimism och kamplust på individnivån. I kampen mot yttre förtryck ingår också att övervinna den mänskliga kroppens begränsningar, vilket medför ett stort intresse för implantat av olika slag, smarta droger och cyborg-mytologier.

Mine is a world that begins with school... I'm smarter than most of the other kids, this crap they teach us bores me... Damn underachiever. They're all alike.

I'm in junior high or high school. I've listened to teachers explain for the fifteenth time how to reduce a fraction. I understand it. 'No, Ms. Smith, I didn't show my work. I did it in my head...' Damn kid. Probably copied it. They're all alike.

I made a discovery today. I found a computer. Wait a second, this is cool. It does what I want it to. If it makes a mistake, it's because I screwed it up.
Not because it doesn't like me...
Or feels threatened by me...
Or thinks I'm a smart ass...
Or doesn't like teaching and shouldn't be here... Damn kid. All he does is play games. They're all alike.

And then it happened... a door opened to a world... rushing through the phone line like heroin through an addict's veins, an electronic pulse is sent out, a refuge from the day-to-day incompetencies is sought... a [bulletin] board is found.

'This is it... this is where I belong...'

I know everyone here... even if I've never met them, never talked to them, may never hear from them again... I know you all... Damn kid. Tying up the phone line again. They're all alike...

You bet your ass we're all alike... we've been spoon-fed baby food at school when we hungered for steak... the bits of meat that you did let slip through were pre-chewed and tasteless. We've been dominated by sadists, or ignored by the apathetic. The few that had something to teach found us willing pupils, but those few are like drops of water in the desert.

Andra delar ur The Hacker's Manifesto.

Tid att summera. Hackerkulturen är en meritokrati där tekniskt kunnande är det dominerande kriteriet. Den är nästan uteslutande manlig och står i vissa avseenden i motsatsställning till samhället, framför allt till andra grunder för auktoritet och makt.

Hur förhåller sig hackerkulturen och dess kunskapssyn till samhällets övriga kunskapsproducerande strukturer, särskilt skolan? Kan man säga att hackers skapat en egen arena för lärande, som främjar deras egen kunskapsutveckling såväl som samhällsutvecklingen?

Det finns vissa argument som stödjer ett sådant påstående. Onekligen är det så att hackerkulturen är en effektiv lärandemiljö med goda resultat: många hackers har kunskaper inom sitt specialområde som vida överstiger t.ex. skollärarnas inom samma område. Det är också lätt att hitta exempel på framgångsrika verksamheter med rötter i hackerkulturen, både kommersiella företag och alternativa former som open software-rörelsen. Namn som Bill Gates, Linus Torvalds och Richard Stallman torde vara bekanta för de flesta.

Men å andra sidan bör vi notera att hackerkulturen är liten, i viss mening elitistisk, och har tydliga inslag av motkultur. Sådana drag leder lätt till polarisering, till en tendens hos hackerkulturen att definiera sig i motsats till de 'andra' som styr i kraft av utifrån given auktoritet, inte inifrån kommande kunnande, och därför inte erkänns någon legitimitet. Läs utdraget ur The Hacker's Manifesto igen: 'we've been spoon-fed baby food at school when we hungered for steak ... the few that had something to teach us found us willing pupils, but those few are like drops of water in the desert.' Tonen är genomgående, från diskussioner av statsmakten till meddelanden till systemadministratören på en crackad webserver.

Ibland kan man ana att det tekniska kunnandets särställning i hackerkulturen leder till ett visst mått av arrogans i samtalet med det omgivande samhället. Exemplet nedan stod tidigare att läsa på Linus Walleijs startsida på webben.

Disclaimer: I, Linus Walleij, have put up these pages for political and personal reasons. I often use well-balanced amounts of rude or explicit language, as well as slang, since I think it is the spice that shakes a sleeping brain awake. If you think this could be annoying to you (ie if you want your brain to stay dumb), please get lost at once. This is a page for mature, mindwise grown-up people. If you decide to mail me on any matter concerning these pages or my person in general, please note that I want constructive criticism. This means you should not write: 'This page makes me sick.' but rather: 'This page makes me sick, because...' and so forth. Mail I find stupid, arrogant, lame, unwise of plain boring will be piped to DEVICE NULL without further treatment. Pressing any of the link buttons above confirms you agree with me on this.

Tidigare på www.df.lth.se/~triad, numera borttagen så vitt jag kan förstå.

Utgående från mina ganska omfattande erfarenheter av den svenska hackerkulturen i teknisk högskolemiljö vill jag påstå att det synes svårt för vissa hackers att möta lärare och studiekamrater med respekt, vilja och beredskap att lära av dem i annat än rent tekniska frågor.

Är det kunnande som hackerkulturen förvaltar viktigt ur samhällets perspektiv? Det är, som vi har sett, högt specialiserat men samtidigt ofta mycket snävt. Svaret på frågan beror på hur vi ser informationsteknikens roll i samhället. Om informationssystemen utgör en näst intill okontrollerbart komplex maktfaktor är hackerkulturens kunnande förstås av största strategiska vikt. Om vi däremot ser informationstekniken som ett redskap och kommunikationsmedium för mångas nytta så är det tekniska kunskapsmonopolet hämmande. Då behöver istället andra kunskapsområden lyftas fram: de sociala, etiska och estetiska. Men det är en helt annan diskussion.

Mitt resonemang grundar sig av utrymmesskäl på en hel del generaliseringar och överförenklingar. Exempelvis är det inte självklart att tala om en hackerkultur snarare än flera -- det finns viktiga skiljelinjer som avtecknar sig när man går djupare i sina studier. Men på den övergripande nivå jag befinner mig här förefaller följande slutsats giltig.
Hackerkulturen kan inte på något enkelt sätt förenas med de dominerande synsätten på det institutionaliserade lärandets former och praktik. Snarare utgör den en motkultur, som definierar sig i motsats till befintliga strukturer. Till de strukturerna hör utbildningsväsendet, 'marknaden' och den representativa demokratin.

Vidare resonemang om hackerkulturen (eller -kulturerna) och ett antal hänvisningar för vidare studier finns på <www.animationenshus.eksjo.se/jonas.lowgren/HackerCultures/>.